Den asociala ingenjörskonsten

Dette er innledningen som Daniel Ankarloo holdt på Velferdskonferansen 2012.

Det här är första gången jag är i Oslo
och talar. Jag hoppas att min svenska dialekt inte skapar för
mycket besvär för er. För att ge er en mjukstart
tänkte jag därför börja med ett citat på
engelska.

Jag tror mig minnas att den amerikanske ekonomen J. K. Galbraith
en gång sa något i stil med: ”If a man wants to
try invent a new form of mouse-trap, he is an entrepreneur. If a
man wants to try to invent a new form of society – he is a
crack-pot.”

Det summerar kärnfullt den reella politiska konflikten i
välfärden i dag – och den egentliga meningen i
nyliberaliseringen av den samma.

Ty, kampen om välfärden gäller inte, som så
ofta hävdas:

  1. specifika institutioner,
  2. ”privat” kontra ”offentligt”,
  3. eller skatt kontra vinst.

Inte heller faktiskt, som många debattörer både
på höger- och vänsterkanten vill få det
till:

4. jämlikhet kontra
(val)frihet.

Och definitivt inte, som välfärdens belackare och
privatiseringsfundamentalister vill hävda:

5. ”nostalgi” kontra
”förnyelse”.

Nej, frågan är långt mer grundläggande,
filosofisk. Den rör frågor som:

  • a) Vad är det att vara människa? Kort sagt, vad
    är vår natur?
  • b) Vilken slags människor vill vi vara? Kort sagt, vilka
    aspirationer och visioner har vi?

I den klassiska liberalismen besvaras dessa frågor i all
enkelhet sålunda (mest klart uttryckt, kanske, i den
amerikanska konstitutionen):

Människan äger:

  1. ”inalienable rights”,
    ”rättigheter” (naturliga som sociala – men
    ändå ”self-evident”) som knyts till
    individen; bokstavligen, den odelbare. Därför kallas
    denna teori ofta atomism;
  2. rätten till ”pursuit of happiness”. Liberalen
    sätter ”lycka” och ”nöjdhet” som
    ideal.

Som liberalismens kritiker sedan länge påpekat
– framför allt Karl Marx i sina tidiga skrifter: De
ekonomisk-filosofiska manuskripten, Den tyska ideologin
och
inte minst i Om judefrågan (som inte alls handlar om
judar och judendom, utan i grunden utgör en kritik av den
”politiska frihet”, som uttrycks i den amerikanska
konstitutionen, i kontrast till verkligt ”mänsklig
frihet”) – är liberalens frihet blott en frihet i
alienation, inte från alienation. I det kapitalistiska
samhället – och i liberalens naturaliserade bild av det
– blir min egen frihets gräns den andre individen, som
ju har lika ”inalienable rights” som jag. Jag är
fri så länge jag inte ”kränker någon
annans lika rätt till frihet”. Medmänniskan blir
då bokstavligen en ”motmänniska”. Inte den
yttersta förutsättningen för min frihet, utan dess
yttersta gräns: den andre blir en ”konkurrent”,
ett hinder att undgå, utkonkurrera eller som bäst ett
tillfälligt instrument för min egen frihet.

Den naturliga (spontana) ideala sfären för
umgänget dessa människor emellan är, enligt
liberalen, marknaden, som definieras som ”frivilligt
utbyte”. Men:

  1. ”frivilligt” är ett begrepp som alltid är
    knutet till individens val, inom givna marknadsramar av konkurrens.
    Det gäller aldrig dessa marknadsramar i sig.
  2. ”Utbyten”, det hör man på namnet,
    är alltid temporära, flyktiga. De fungerar blott som
    instrument i det samhälleliga för att stärka
    individen i det privata – lyckan för den separata
    individen. Var och en har sin ju egen ”happiness”.

Så fungerar också Lidl, Netto, Clas Ohlson etc. De
är alla en tillfällig plats för individen att
tillgodogöra sig det som behövs i det privata.

Friheten för individen definieras således i denna
idétradition alltid som ”negativ”. Dess yttersta
uttryck är individens rätt till separation, individens
rätt att slippa ”yttre tvång”. Som den
liberale debattören Johan Norberg uttrycker det i sin bok
Fullständiga rättigheter (i min parafras, ej
ordagrant): sådana ”rättigheter” kräver
inget annat av en annan individ än att den låter bli,
eller avhåller sig, inte att den måste göra
(”uppoffra”) något. Friheten för individen
består då i att ingen annan (individ eller kollektiv)
lägger sig i:

  1. hur jag väljer. ”De gastibus non est
    disputandum” (om smaker ska man inte tvista), som
    Chicagoekonomen Gary Becker uttryckt det i en känd
    uppsats;
  2. hur jag tänker;
  3. hur jag “pursue my happiness”.

INTERLUDE…

Innan jag fortsätter: det har sedan liberalismens barndom,
framför allt i ljuset av en framväxande socialistisk
arbetarrörelse, alltid funnits det jag kallar en
”rationell borgerlighet”, som inser dilemmana i den
borgerliga ordningen. (Vi i arbetarrörelsen får den
bourgeoisie vi tillkämpar oss…) Denna rationellt borgerliga
idétradition skiljer mellan:

  1. ”Det ekonomiska”, som styrs av ”the economic
    man”, den kalkylerande individen med egenintresse – och
    ”det politiska”. I det politiska, i demokratin, är
    idealet, i J. S. Mills ord: ”capable, cultivated human
    beings” med samhällsansvar.
  2. Det privata (rätten till separation) å ena sidan
    – det offentliga, ”res publika” (skyldigheten
    till det gemensamma ansvaret) å den andra. Oftast
    institutionaliserat som uppdelningen mellan marknad (handel) och
    stat (rationell och opartisk byråkrati). Här står
    Max Weber som huvudexponent.
  3. Marknadsplatsen, å ena sidan, som innehåller
    nivellering och atomism – samhällelig
    ”uppfostran”, å den andra, vilken bygger på
    professionella hierarkier och åtskillnad. Denna
    åtskillnad finner sitt högsta uttryck i det Humboldtska
    idealet om universell utbildning och universitetet.

I praktiken har det moderna samhället i väst byggt
på upprätthållandet av dessa separationer,
även om det alltid uppstått spänningar dem
emellan.

Nyliberalismen som idétradition och som
samhällsreformerande praktik innebär det aktiva
nedbrytandet av alla dessa separationer. Den innefattar en
reduktion av alla andra sfärer till en enda: den privata
marknadens sfär: dess frivilliga utbyte och kundval. Alla
relationer som inte omedelbart är sådana behandlas och
omvandlas som om de vore marknadsrelationer. Vårt
vardagsspråk nerlusas med marknadstermer. Den som
tänker, sägs använda sitt
”humankapital”, den som arbetar i det sociala, den
är ”social entreprenör”, den som röstar
i val, uttrycker sin uppfattning på ”den politiska
marknaden”, och privatiseringar är inte längre
välfärdsslakt, utan ett tillfälle för
”entreprenörer i välfärden” etc.

I det nummer av den tidskriften TIDEN, där jag skrev en
artikel i ämnet för några månader sedan,
kallade vi denna omvandling av välfärden,
samhällslivet och den offentliga föreställningen om
dem för ”asocial ingenjörskonst”. Den
asociala ingenjörskonstens grunder är:

  1. Var och en väljer separat sin egen
    ”välfärd”, skola, omsorg osv. Vi väljer
    inte tillsammans varandras.
  2. Individen använder den offentliga sektorn endast
    tillfälligt och temporärt för att erhålla det
    hon redan vet att hon vill ha/behöver för att stärka
    sig i det privata: för att uppnå t ex
    ”anställningsbarhet”,
    ”konkurrenskraft” eller höjd inkomst.
  3. Kriteriet för ”bra välfärd” blir
    således ”kundnöjdhet” – att leverera
    till kunden det hon redan vet att hon vill ha. Det ska ske utan
    motstånd, målet är av ”serva” och
    ”underlätta”. Det offentliga ska vara så
    bekymmersfritt och enkelt som möjligt.

Och det är sant, jag vill inte bli intellektuellt utmanad i
butikshyllorna i Clas Ohlson-butiken.

Men överfört till välfärden blir denna logik
pervers. När den används där blir den inte grunden
för ett SAMHÄLLE av individer som utvecklas och
växer tillsammans utan för en atomism, där var och
en krymper i sig själv. ”Ignorence is bliss” som
engelsmännen säger. Samhället kommer att omformas
enligt amatörens, kundens logik, inte professionens. Och
när de professionella inte längre får utföra
sitt hantverk i välfärden, då blir bara
amatörerna kvar.

I liberalens inskränkta syn finns bara två
alternativ, antingen bestämmer jag som individ själv (och
det är frihet) eller så gör någon annan det
(och det är tvång). Men sådana meningslösa
uppdelningar är djupt asociala. I själva verket ser de
mänskliga alternativen i enkelhet ut så här:
antingen växer vi alla tillsammans, eller så krymper vi
var och en för sig. Antingen formar vi tillsammans vårt
gemensamma öde, eller så utlämnas var och en till
sitt eget öde.

Och välfärden – under nyliberalismens epok av
privatiseringar, entreprenader och new public management –
är sedan 20 år nu en synnerligen krympande och
förkrympande verksamhet. Det är amatörernas
paradis.

Ett talande exempel är den rubrik som mötte oss i
Sverige för några månader sedan, angående en
rapport från ett av de stora lärarfackförbunden i
landet: ”Föräldrarna är nöjda med den
skola de har valt”. Tacka FAN för det, de är ju
inte där. Till saken hör att svensk skola befinner sig i
fritt fall nedåt. På 10-15 år har elevernas
baskunskaper sjunkit med flera årskurser och skolan
håller idag på att uppfostra den första
generation, som kommer att kunna läsa, skriva och räkna
sämre än sina föräldrar. Som professor Mats
Alvesson uttryckt det: ”aldrig har så många
läst så länge för att kunna så
lite”. Men föräldrarna är nöjda med sina
skolval. Och det är huvudsaken, eller?

Men det är klart, i skolans omformning efter kundlogik,
kommer förvisso ungarna hem med de betyg, som de och
föräldrarna vill ha. Aldrig har så många
fått så höga betyg för att kunna så
lite. Medan kunskaperna faller som en sten, hålls betygen
uppe i vad som alltmer beskrivs som betygsinflation. Betygen som
läraren/skolan sätter säger mindre om elevernas
kunskaper och prestationer och mer om den enskilda verksamhetens
behov på en konkurrensutsatt skolmarknad.

I det läget väljer inte eleverna den skola de vill ha.
Föräldrarna använder skolvalet för att
välja bort de klasskamrater de inte vill att just deras egen
unge ska ha.

Den asociala ingenjörskonstens samhälle är inte
ett där vi som individer försöker komma samman, utan
ett samhälle där de som kan försöker komma
undan.

I processen av entreprenader, resultatenheter, skolval,
betygsinflation, odlas en kultur av misstroende, av
förhandlingar och prutande. Var och en försöker i
det offentliga göra så lite som möjligt för
att få ut så mycket som möjligt. Ja,
välfärden beskrivs inte ens längre som en del av
samhället; de som är beroende av den sägs befinna
sig i ”utanförskap”. Bäst att hålla sig
borta!

Och välfärdsprofessionerna urholkas helt när det
professionella ansvaret inte längre är att
upprätthålla en professionell etik och yrkesstolthet,
utan man tvingas tänka på ”verksamheten” och
på ”nöjda kunder”.

Läkaren frågar inte längre ”vad
händer med patienten om jag tar in henne på min
avdelning”. Han tvingas fråga sig: ”vad
händer med min avdelning om jag tar in denna patient”.
Så erkänner en läkare på ett av Sveriges
största sjukhus i en intervju: ”alla prioriterar
så att man tycker att helst vill man ha sådana
[patienter] som har kort vårdtid […]; en del patienter
blir som Svartepetter […] som man inte vill ha på sin
avdelning, höll jag på att säga”. Man
får ju betalt på bas av genomströmning – och
i slutändan hänger ens eget jobb på den.

Läraren frågar likartat inte längre vad som
händer med eleven om den får underkänt – utan
”vad händer med min skola, eller ytterst med mitt
jobb”. Som en kollega sa till mig när jag meddelat honom
att jag skulle bli tvungen att underkänna 70 % av studenterna
på en kurs för något år sedan:
”då får du inte behålla ditt jobb”.
En god kamrat, som bara uttryckte logiken i systemet.

I ett sådant läge, där den professionelle
ständigt måste åsidosätta sitt hantverk och
professionella omdöme, inte använda det, är misstro
inte ett missförstånd, utan tyvärr en
nödvändighet.

Ty, de som inte är lydiga mot butiken, för snart veta
att de överträtt en gräns. I tidningen
Vision (2011-12-23) kunde man läsa om en Monicas
öde i ett vårdhem för äldre i det privata
bolaget Attendocares regi under rubriken: ”Ville ge
bättre vård – förlorade jobbet”. Och
ingressen: ”Hon ifrågasatte små matportioner och
låg bemanning. Då förklarades Monica illojal och
fick lämna sin chefstjänst på
äldreboendet.” Blott ett exempel av många på
hur våra arbetsplatser inom välfärden tystnar och
en tidigare professionell yrkesstolthet omöjliggörs.
Så utbrister Monica också talande nog: ”Jag hade
alltid [under 30 års tid] gått med glädje till
jobbet. Men här kunde jag inte vara stolt över det jag
gjorde”. I en fotnot i artikeln får vi dessutom veta
att Monica är ett fingerat namn. En indikation på att de
som talar sanning helst vill vara anonyma. Och anonymitet är i
sig ett tecken på misstro.

Välfärden, utbildningssystemet, styrs inte längre
av en oberoende professionslogik som kräver hantverk, utan av
en marknadsförflackande logik som kräver advokater (som
ivrigt hjälper missnöjda kunder att överklaga) och
terapeuter (som hjälper förkrympta individer att
möta ”motstånd” och ”stilla sin
oro”). Är det en händelse att advokat- och
terapiserierna på TV de senaste åren ökat
explosionsartat?…

Ni vet, i den amerikanska valrörelsen har republikanerna
gett sig på Obamas urvattnade förslag om en
sjukvårdsreform med varningen till elektoratet: ”Obama
wants to put a beaurocrat between you and your doctor”. Nu
är ju jag inte involverad i det amerikanska republikanska
presidentracet, men jag har ändå ett svar på den
där formuleringen: ”Don’t worry, there are already two
lawyers there”.

Min farmor, som dog för ett antal år sedan, 92
år gammal, brukade säga att människor aldrig
är färdiga och att ”man måste utgå
från att alla gör så gott de kan”. En fin
och djupt mänsklig tanke, tycker jag. Men nu närmar vi
oss en ordning i välfärden där man måste
utgå ifrån att ingen gör mer än det som
står i avtalet.

Huvudpoängen är att frågan om
välfärden i den asociala ingenjörskonstens
samhälle:

  1. Avpolitiseras: välfärden jag erhåller är
    inte längre konsekvensen av vårt gemensamma agerande,
    utan av mitt eget separata val. Välfärden framstår
    nu som min egen, inte en gemensam skapelse. Välfärden
    är inte längre en gemensam arena där vi alla
    tillsammans skapar vårt gemensamma öde. Var och en
    skapar eller i värsta fall utelämnas till sitt eget
    öde. I det läget intresserar sig var och en för
    ”sin egen” skola, ”sin egen” pensionsfond,
    ”sitt eget” äldreboende; ingen bryr sig
    längre om skolsystemet, pensionssystemet eller
    äldrevården som helhet. I ljus av att
    välfärds- och utbildningssystemen dessutom förfaller
    under new public mangement-direktiv, nedskärningar och
    avprofessionalisering, individualiseras välfärden än
    mer, då vikten av att just själv välja (bort)
    rätt ökar.
  2. Avprofessionaliseras – när proffsen inte längre
    för göra sitt jobb, då blir bara amatörerna
    kvar. Och ”kunden har alltid rätt”, som det
    heter.
  3. Välfärdsutbudet omvandlas därmed antingen till
    (a) ”en gåva” (”a hand-out”) till dem
    ”i utanförskap”, eller (b) en service, ett utbud,
    till kunden.

Resultatet är att välfärden omformas efter ett
ideal där människan ska vara en obekymrat
förnöjsam, lojal kund eller medarbetare.

ARBETARRÖRELSENS SYN PÅ
VÄLFÄRDEN

I arbetarrörelsen i stort. men framför allt hos dess
marxistiska pionjärer, som Marx själv, och i Sverige
August Palm, Axel Danielsson, Hjalmar Branting och så vidare,
beskrivs friheten i helt andra termer. (Jag är pinsamt
obevandrad i norsk arbetarrörelsehistoria, men jag är
säker på att ni har era motsvarigheter. Det kanske finns
en och annan dansk också?…) I dessa pionjärers
visioner handlar det om att individen i gemenskap med andra ska
växa. Marx talade om ”individens allsidiga
utveckling” som den fria människans grund och Branting
och Ernst Wigforss beskrev socialismen som ”en högre
form för civilisation”. (Ironiskt nog har stora delar av
vänstern det senaste kvartsseklet ägnat sig åt
”civilisationskritik”. Vi borde istället ägna
oss åt ”ocivilisationskritik”. Vi har inte
för mycket civilisation i den asociala ingenjörskonstens
samhälle – vi har för lite.)

Men för att en människa ska kunna växa,
räcker det föga att vara förnöjsam, eller
få vad man tror sig redan veta att man vill ha. En sant fri
människa är inte en som frågar, ”hur ska jag
lättast kunna få det jag vet att jag redan vill
ha?” Fria individer är de som tillsammans ständigt
försöker ta reda på och utveckla vad det är
man verkligen vill ha. Smaker ska man faktiskt tvista om,
åsikter ska vi ständigt ifrågasätta
tillsammans. Annars kan man aldrig utveckla sin smak, växa i
sina åsikter.

Vi socialister sätter idealet om människan som
ständigt bekymrad, sökande, illojal, kritisk medborgare
och medmänniska.

En tondöv människa kan naturligtvis vara nöjd med
den musik hon hör oavsett hur den låter – och det
är på många sätt väldigt jobbigt
för den med absolut gehör. Men det är faktiskt bara
den senare som kan finna ”frihet i musiken”.

Detta är inte elitism, tvärtom. Jag brukar alltid
påpeka att det inte är jag, utan den målare som
målat väggarna i min lägenhet som ska vara
nöjd med måleriet. Det är inte jag utan elektrikern
som dragit elen i min lägenhet som ska vara nöjd. Det
är nämligen bara om jag vet att han själv skulle
vilja bo i rummet han målat åt mig, använda
strömbrytaren som han installerat, som jag vet att det är
ett bra och professionellt arbete han utfört. Tragiken i
sammanhanget är att personalen i alltfler av de svenska
välfärdsinstitutionerna tvingas ge en vård och
hemtjänst som de aldrig skulle vilja utsättas för
själva, och den utbildning lärarna tvingas ge sina elever
och studenter, skulle i alla fall den professionella läraren
aldrig vilja utsätta sina egna barn och tonåringar
för. Själv har jag inga barn, men aldrig att jag hade
skickat dem till den svenska skolan idag.

I sina bästa stunder i praktiken, och i
arbetarrörelsens traditionella idé om
välfärdsbygget, omvandlades den offentliga
välfärden under efterkrigstiden just från
gåva, fattigvård och amatörism, där var och
en tar hand om sig själv, eller skänker till den som inte
kan det, till ett gemensamt samhällsansvar, där vi tar
hand om varandra genom att utbilda oss till profession. Men som
välfärdsbyggarna, vilka för övrigt då kom
från såväl arbetarörelsens egna led som den
upplysta borgerlighetens, insåg kan detta bara uppnås
om:

  1. Den offentliga välfärden skapas som en gemensam,
    konstant angelägenhet för alla medborgare.
    Välfärden måste konstrueras som en sfär
    där vi – i alla fall som politiska medborgare med
    bekymrat samhällsansvar – ska uppehålla
    oss
    , inte som en sfär som förnöjsamma kunder
    ska lämna så fort som möjligt.
  2. Välfärden politiseras som en fråga om hur vi
    tillsammans ska skapa och förändra ramarna och villkoren
    för det gemensamma – i syfte att skapa bättre ramar
    och till syvende och sist ett bättre samhälle. Inte som
    nu, i den nyliberala asociala ingenjörskonstens
    välfärd, där valet helt har individualiseras till
    ett val inom givna ramar som i sig inte kan väljas,
    ifrågasättas eller förändras
    (konkurrens).
  3. Kriteriet för ”god välfärd” kan inte
    reduceras till det amatörmässiga omdömet hos
    nöjda kunder, utan kräver det professionella omdömet
    hos en utbildad profession. Professionen garanteras som demokratisk
    genom att den grundas i en öppen utbildning och profession
    där vi alla, tillsammans, strävar efter att växa och
    vara en ”elit”, inte som nu, där kunden
    bestämmer, där amatörismen är lag, och
    föraktet mot ”eliterna” brer ut sig i all
    möjlig högerpopulistisk (och tyvärr ibland
    vänsterförflackande) inskränkt smörja.

Den upplysta välfärdsstaten som grund för en
socialistisk omvandling av samhället till ”en högre
civilisation”, bygger på idén att individen ska
befrias från inskränkta kollektiv och sammanhang och
växa ifrån dem: byn, familjen, religionen och
traditionen och så vidare, för att kunna uppgå i
en större gemenskap: de fria associerade individerna. Idealet,
som även då var den upplysta borgerlighetens, var att
individen skulle växa ifrån villfarelsen att just den
jordplätt man råkade vara född på är den
bästa på hela jorden. Istället skulle individen
konfronteras, utmanas av det okända. Nu transporteras hela
välfärden tillbaks till de inskränkta sfärernas
logik igen. Som min far brukar säga: ”fasta
övertygelser och grunda analyser”, är det som
gäller. ”En ny åsikt? Nej, tack jag har redan
en”, sammanfattar väl nyhögerns valfrihetssyn
på välfärden. I Tyskland kallas det Heimat (och det
vet vi vad det leder till…). I Sverige kallar vi det
Sörgården eller byhåla. Vad ni kallar det i Norge
vet jag inte, men ni har ett stort parti som helt bygger på
denna antielitiska, högerpopulistiska grund. Och det som
hände här förra sommaren är så ohyggligt
att jag inte ens vill tänka på det eller nämna
det.

Om man tänker efter, är ju hela idén om att vi
som människor redan är färdiga och vet bäst
själva vad vi vill ha; och inte vill störas av andra i
våra övertygelser och val, djupt skrämmande och
antihuman. Den fråntar oss alla den mest grundläggande,
mänskliga driften vi har, den att få försöka
bli något lite mer än sig själv varje dag, att
få vara en bättre människa i ett bättre
samhälle.

”Att tro på kapitalismen är att tro på
människan”, utbrast Johan Norberg i sitt försvar
för den nyliberala, globala världskapitalismen för
drygt tio år sedan. Men nyligen sa han också att
”till slut triumferar alltid aritmetik över
önsketänkande”. Och vem vill bråka med
matematikens lagar? Valet är alltid inom ramarna, det handlar
aldrig om dem.

Den svenska välfärdsteoretikern på den
nyliberala tankesmedjan TIMBRO, Eva Cooper, utbröt för
några månader sedan i anledning av den kritik som
framkommit mot de misslyckade privatiseringarna i Sverige att
”rätten att få välja bort, att rösta med
fötterna är en av de viktigaste
kontrollmekanismerna”.

Ja, att tro på kapitalismen är att tro på ett
samhälle där vi uppfinner råttfällor, där
vi inte längre ska välja varandra, utan välja bort
varandra och där vi inte ska rösta med den kroppsdel
där hjärnan finns.

Och det säger det mesta om vad det handlar om.

Bla i arkiv

Forfatter: <a href="https://www.velferdsstaten.no/author/for-velferdsstaten/" target="_self">For Velferdsstaten</a>

Forfatter: For Velferdsstaten

Alliansen For velferdsstaten kjemper for å opprettholde og videreutvikle de velferdsgoder og rettigheter som er vunnet gjennom lang tids faglig og politisk kamp her i landet. Vi avviser undergraving, kommersialisering og markedsorientering av våre velferdsordninger.