Den asociala ingenjörskonsten

Dette er innledningen som Daniel Ankarloo holdt på Velferdskonferansen 2012.

Det här är första gången jag är i Oslo och talar. Jag hoppas att min svenska dialekt inte skapar för mycket besvär för er. För att ge er en mjukstart tänkte jag därför börja med ett citat på engelska.

Jag tror mig minnas att den amerikanske ekonomen J. K. Galbraith en gång sa något i stil med: ”If a man wants to try invent a new form of mouse-trap, he is an entrepreneur. If a man wants to try to invent a new form of society – he is a crack-pot.”

Det summerar kärnfullt den reella politiska konflikten i välfärden i dag – och den egentliga meningen i nyliberaliseringen av den samma.

Ty, kampen om välfärden gäller inte, som så ofta hävdas:

  1. specifika institutioner,
  2. ”privat” kontra ”offentligt”,
  3. eller skatt kontra vinst.

Inte heller faktiskt, som många debattörer både på höger- och vänsterkanten vill få det till:

      4. jämlikhet kontra (val)frihet.

Och definitivt inte, som välfärdens belackare och privatiseringsfundamentalister vill hävda:

      5. ”nostalgi” kontra ”förnyelse”.

 

Nej, frågan är långt mer grundläggande, filosofisk. Den rör frågor som:

  • a) Vad är det att vara människa? Kort sagt, vad är vår natur?
  • b) Vilken slags människor vill vi vara? Kort sagt, vilka aspirationer och visioner har vi?

I den klassiska liberalismen besvaras dessa frågor i all enkelhet sålunda (mest klart uttryckt, kanske, i den amerikanska konstitutionen):

Människan äger:

  1. ”inalienable rights”, ”rättigheter” (naturliga som sociala – men ändå ”self-evident”) som knyts till individen; bokstavligen, den odelbare. Därför kallas denna teori ofta atomism;
  2. rätten till ”pursuit of happiness”. Liberalen sätter ”lycka” och ”nöjdhet” som ideal.

Som liberalismens kritiker sedan länge påpekat – framför allt Karl Marx i sina tidiga skrifter: De ekonomisk-filosofiska manuskripten, Den tyska ideologin och inte minst i Om judefrågan (som inte alls handlar om judar och judendom, utan i grunden utgör en kritik av den ”politiska frihet”, som uttrycks i den amerikanska konstitutionen, i kontrast till verkligt ”mänsklig frihet”) – är liberalens frihet blott en frihet i alienation, inte från alienation. I det kapitalistiska samhället – och i liberalens naturaliserade bild av det – blir min egen frihets gräns den andre individen, som ju har lika ”inalienable rights” som jag. Jag är fri så länge jag inte ”kränker någon annans lika rätt till frihet”. Medmänniskan blir då bokstavligen en ”motmänniska”. Inte den yttersta förutsättningen för min frihet, utan dess yttersta gräns: den andre blir en ”konkurrent”, ett hinder att undgå, utkonkurrera eller som bäst ett tillfälligt instrument för min egen frihet.

Den naturliga (spontana) ideala sfären för umgänget dessa människor emellan är, enligt liberalen, marknaden, som definieras som ”frivilligt utbyte”. Men:

  1. ”frivilligt” är ett begrepp som alltid är knutet till individens val, inom givna marknadsramar av konkurrens. Det gäller aldrig dessa marknadsramar i sig.
  2. ”Utbyten”, det hör man på namnet, är alltid temporära, flyktiga. De fungerar blott som instrument i det samhälleliga för att stärka individen i det privata – lyckan för den separata individen. Var och en har sin ju egen ”happiness”.

Så fungerar också Lidl, Netto, Clas Ohlson etc. De är alla en tillfällig plats för individen att tillgodogöra sig det som behövs i det privata.

Friheten för individen definieras således i denna idétradition alltid som ”negativ”. Dess yttersta uttryck är individens rätt till separation, individens rätt att slippa ”yttre tvång”. Som den liberale debattören Johan Norberg uttrycker det i sin bok Fullständiga rättigheter (i min parafras, ej ordagrant): sådana ”rättigheter” kräver inget annat av en annan individ än att den låter bli, eller avhåller sig, inte att den måste göra (”uppoffra”) något. Friheten för individen består då i att ingen annan (individ eller kollektiv) lägger sig i:

  1. hur jag väljer. ”De gastibus non est disputandum” (om smaker ska man inte tvista), som Chicagoekonomen Gary Becker uttryckt det i en känd uppsats;
  2. hur jag tänker;
  3. hur jag “pursue my happiness”.

INTERLUDE...

Innan jag fortsätter: det har sedan liberalismens barndom, framför allt i ljuset av en framväxande socialistisk arbetarrörelse, alltid funnits det jag kallar en ”rationell borgerlighet”, som inser dilemmana i den borgerliga ordningen. (Vi i arbetarrörelsen får den bourgeoisie vi tillkämpar oss...) Denna rationellt borgerliga idétradition skiljer mellan:

  1. ”Det ekonomiska”, som styrs av ”the economic man”, den kalkylerande individen med egenintresse – och ”det politiska”. I det politiska, i demokratin, är idealet, i J. S. Mills ord: ”capable, cultivated human beings” med samhällsansvar.
  2. Det privata (rätten till separation) å ena sidan – det offentliga, ”res publika” (skyldigheten till det gemensamma ansvaret) å den andra. Oftast institutionaliserat som uppdelningen mellan marknad (handel) och stat (rationell och opartisk byråkrati). Här står Max Weber som huvudexponent.
  3. Marknadsplatsen, å ena sidan, som innehåller nivellering och atomism – samhällelig ”uppfostran”, å den andra, vilken bygger på professionella hierarkier och åtskillnad. Denna åtskillnad finner sitt högsta uttryck i det Humboldtska idealet om universell utbildning och universitetet.

I praktiken har det moderna samhället i väst byggt på upprätthållandet av dessa separationer, även om det alltid uppstått spänningar dem emellan.

Nyliberalismen som idétradition och som samhällsreformerande praktik innebär det aktiva nedbrytandet av alla dessa separationer. Den innefattar en reduktion av alla andra sfärer till en enda: den privata marknadens sfär: dess frivilliga utbyte och kundval. Alla relationer som inte omedelbart är sådana behandlas och omvandlas som om de vore marknadsrelationer. Vårt vardagsspråk nerlusas med marknadstermer. Den som tänker, sägs använda sitt ”humankapital”, den som arbetar i det sociala, den är ”social entreprenör”, den som röstar i val, uttrycker sin uppfattning på ”den politiska marknaden”, och privatiseringar är inte längre välfärdsslakt, utan ett tillfälle för ”entreprenörer i välfärden” etc.

I det nummer av den tidskriften TIDEN, där jag skrev en artikel i ämnet för några månader sedan, kallade vi denna omvandling av välfärden, samhällslivet och den offentliga föreställningen om dem för ”asocial ingenjörskonst”. Den asociala ingenjörskonstens grunder är:

  1. Var och en väljer separat sin egen ”välfärd”, skola, omsorg osv. Vi väljer inte tillsammans varandras.
  2. Individen använder den offentliga sektorn endast tillfälligt och temporärt för att erhålla det hon redan vet att hon vill ha/behöver för att stärka sig i det privata: för att uppnå t ex ”anställningsbarhet”, ”konkurrenskraft” eller höjd inkomst.
  3. Kriteriet för ”bra välfärd” blir således ”kundnöjdhet” – att leverera till kunden det hon redan vet att hon vill ha. Det ska ske utan motstånd, målet är av ”serva” och ”underlätta”. Det offentliga ska vara så bekymmersfritt och enkelt som möjligt.

Och det är sant, jag vill inte bli intellektuellt utmanad i butikshyllorna i Clas Ohlson-butiken.

Men överfört till välfärden blir denna logik pervers. När den används där blir den inte grunden för ett SAMHÄLLE av individer som utvecklas och växer tillsammans utan för en atomism, där var och en krymper i sig själv. ”Ignorence is bliss” som engelsmännen säger. Samhället kommer att omformas enligt amatörens, kundens logik, inte professionens. Och när de professionella inte längre får utföra sitt hantverk i välfärden, då blir bara amatörerna kvar.

I liberalens inskränkta syn finns bara två alternativ, antingen bestämmer jag som individ själv (och det är frihet) eller så gör någon annan det (och det är tvång). Men sådana meningslösa uppdelningar är djupt asociala. I själva verket ser de mänskliga alternativen i enkelhet ut så här: antingen växer vi alla tillsammans, eller så krymper vi var och en för sig. Antingen formar vi tillsammans vårt gemensamma öde, eller så utlämnas var och en till sitt eget öde.

Och välfärden – under nyliberalismens epok av privatiseringar, entreprenader och new public management – är sedan 20 år nu en synnerligen krympande och förkrympande verksamhet. Det är amatörernas paradis.

Ett talande exempel är den rubrik som mötte oss i Sverige för några månader sedan, angående en rapport från ett av de stora lärarfackförbunden i landet: ”Föräldrarna är nöjda med den skola de har valt”. Tacka FAN för det, de är ju inte där. Till saken hör att svensk skola befinner sig i fritt fall nedåt. På 10-15 år har elevernas baskunskaper sjunkit med flera årskurser och skolan håller idag på att uppfostra den första generation, som kommer att kunna läsa, skriva och räkna sämre än sina föräldrar. Som professor Mats Alvesson uttryckt det: ”aldrig har så många läst så länge för att kunna så lite”. Men föräldrarna är nöjda med sina skolval. Och det är huvudsaken, eller?

Men det är klart, i skolans omformning efter kundlogik, kommer förvisso ungarna hem med de betyg, som de och föräldrarna vill ha. Aldrig har så många fått så höga betyg för att kunna så lite. Medan kunskaperna faller som en sten, hålls betygen uppe i vad som alltmer beskrivs som betygsinflation. Betygen som läraren/skolan sätter säger mindre om elevernas kunskaper och prestationer och mer om den enskilda verksamhetens behov på en konkurrensutsatt skolmarknad.

I det läget väljer inte eleverna den skola de vill ha. Föräldrarna använder skolvalet för att välja bort de klasskamrater de inte vill att just deras egen unge ska ha.

Den asociala ingenjörskonstens samhälle är inte ett där vi som individer försöker komma samman, utan ett samhälle där de som kan försöker komma undan.

I processen av entreprenader, resultatenheter, skolval, betygsinflation, odlas en kultur av misstroende, av förhandlingar och prutande. Var och en försöker i det offentliga göra så lite som möjligt för att få ut så mycket som möjligt. Ja, välfärden beskrivs inte ens längre som en del av samhället; de som är beroende av den sägs befinna sig i ”utanförskap”. Bäst att hålla sig borta!

Och välfärdsprofessionerna urholkas helt när det professionella ansvaret inte längre är att upprätthålla en professionell etik och yrkesstolthet, utan man tvingas tänka på ”verksamheten” och på ”nöjda kunder”.

Läkaren frågar inte längre ”vad händer med patienten om jag tar in henne på min avdelning”. Han tvingas fråga sig: ”vad händer med min avdelning om jag tar in denna patient”. Så erkänner en läkare på ett av Sveriges största sjukhus i en intervju: ”alla prioriterar så att man tycker att helst vill man ha sådana [patienter] som har kort vårdtid […]; en del patienter blir som Svartepetter […] som man inte vill ha på sin avdelning, höll jag på att säga”. Man får ju betalt på bas av genomströmning – och i slutändan hänger ens eget jobb på den.

Läraren frågar likartat inte längre vad som händer med eleven om den får underkänt – utan ”vad händer med min skola, eller ytterst med mitt jobb”. Som en kollega sa till mig när jag meddelat honom att jag skulle bli tvungen att underkänna 70 % av studenterna på en kurs för något år sedan: ”då får du inte behålla ditt jobb”. En god kamrat, som bara uttryckte logiken i systemet.

I ett sådant läge, där den professionelle ständigt måste åsidosätta sitt hantverk och professionella omdöme, inte använda det, är misstro inte ett missförstånd, utan tyvärr en nödvändighet.

Ty, de som inte är lydiga mot butiken, för snart veta att de överträtt en gräns. I tidningen Vision (2011-12-23) kunde man läsa om en Monicas öde i ett vårdhem för äldre i det privata bolaget Attendocares regi under rubriken: ”Ville ge bättre vård – förlorade jobbet”. Och ingressen: ”Hon ifrågasatte små matportioner och låg bemanning. Då förklarades Monica illojal och fick lämna sin chefstjänst på äldreboendet.” Blott ett exempel av många på hur våra arbetsplatser inom välfärden tystnar och en tidigare professionell yrkesstolthet omöjliggörs. Så utbrister Monica också talande nog: ”Jag hade alltid [under 30 års tid] gått med glädje till jobbet. Men här kunde jag inte vara stolt över det jag gjorde”. I en fotnot i artikeln får vi dessutom veta att Monica är ett fingerat namn. En indikation på att de som talar sanning helst vill vara anonyma. Och anonymitet är i sig ett tecken på misstro.

Välfärden, utbildningssystemet, styrs inte längre av en oberoende professionslogik som kräver hantverk, utan av en marknadsförflackande logik som kräver advokater (som ivrigt hjälper missnöjda kunder att överklaga) och terapeuter (som hjälper förkrympta individer att möta ”motstånd” och ”stilla sin oro”). Är det en händelse att advokat- och terapiserierna på TV de senaste åren ökat explosionsartat?...

Ni vet, i den amerikanska valrörelsen har republikanerna gett sig på Obamas urvattnade förslag om en sjukvårdsreform med varningen till elektoratet: ”Obama wants to put a beaurocrat between you and your doctor”. Nu är ju jag inte involverad i det amerikanska republikanska presidentracet, men jag har ändå ett svar på den där formuleringen: ”Don't worry, there are already two lawyers there”.

Min farmor, som dog för ett antal år sedan, 92 år gammal, brukade säga att människor aldrig är färdiga och att ”man måste utgå från att alla gör så gott de kan”. En fin och djupt mänsklig tanke, tycker jag. Men nu närmar vi oss en ordning i välfärden där man måste utgå ifrån att ingen gör mer än det som står i avtalet.

Huvudpoängen är att frågan om välfärden i den asociala ingenjörskonstens samhälle:

  1. Avpolitiseras: välfärden jag erhåller är inte längre konsekvensen av vårt gemensamma agerande, utan av mitt eget separata val. Välfärden framstår nu som min egen, inte en gemensam skapelse. Välfärden är inte längre en gemensam arena där vi alla tillsammans skapar vårt gemensamma öde. Var och en skapar eller i värsta fall utelämnas till sitt eget öde. I det läget intresserar sig var och en för ”sin egen” skola, ”sin egen” pensionsfond, ”sitt eget” äldreboende; ingen bryr sig längre om skolsystemet, pensionssystemet eller äldrevården som helhet. I ljus av att välfärds- och utbildningssystemen dessutom förfaller under new public mangement-direktiv, nedskärningar och avprofessionalisering, individualiseras välfärden än mer, då vikten av att just själv välja (bort) rätt ökar. 
  2. Avprofessionaliseras – när proffsen inte längre för göra sitt jobb, då blir bara amatörerna kvar. Och ”kunden har alltid rätt”, som det heter.
  3. Välfärdsutbudet omvandlas därmed antingen till (a) ”en gåva” (”a hand-out”) till dem ”i utanförskap”, eller (b) en service, ett utbud, till kunden.

Resultatet är att välfärden omformas efter ett ideal där människan ska vara en obekymrat förnöjsam, lojal kund eller medarbetare.

ARBETARRÖRELSENS SYN PÅ VÄLFÄRDEN

I arbetarrörelsen i stort. men framför allt hos dess marxistiska pionjärer, som Marx själv, och i Sverige August Palm, Axel Danielsson, Hjalmar Branting och så vidare, beskrivs friheten i helt andra termer. (Jag är pinsamt obevandrad i norsk arbetarrörelsehistoria, men jag är säker på att ni har era motsvarigheter. Det kanske finns en och annan dansk också?...) I dessa pionjärers visioner handlar det om att individen i gemenskap med andra ska växa. Marx talade om ”individens allsidiga utveckling” som den fria människans grund och Branting och Ernst Wigforss beskrev socialismen som ”en högre form för civilisation”. (Ironiskt nog har stora delar av vänstern det senaste kvartsseklet ägnat sig åt ”civilisationskritik”. Vi borde istället ägna oss åt ”ocivilisationskritik”. Vi har inte för mycket civilisation i den asociala ingenjörskonstens samhälle – vi har för lite.)

Men för att en människa ska kunna växa, räcker det föga att vara förnöjsam, eller få vad man tror sig redan veta att man vill ha. En sant fri människa är inte en som frågar, ”hur ska jag lättast kunna få det jag vet att jag redan vill ha?” Fria individer är de som tillsammans ständigt försöker ta reda på och utveckla vad det är man verkligen vill ha. Smaker ska man faktiskt tvista om, åsikter ska vi ständigt ifrågasätta tillsammans. Annars kan man aldrig utveckla sin smak, växa i sina åsikter.

Vi socialister sätter idealet om människan som ständigt bekymrad, sökande, illojal, kritisk medborgare och medmänniska.

En tondöv människa kan naturligtvis vara nöjd med den musik hon hör oavsett hur den låter – och det är på många sätt väldigt jobbigt för den med absolut gehör. Men det är faktiskt bara den senare som kan finna ”frihet i musiken”.

Detta är inte elitism, tvärtom. Jag brukar alltid påpeka att det inte är jag, utan den målare som målat väggarna i min lägenhet som ska vara nöjd med måleriet. Det är inte jag utan elektrikern som dragit elen i min lägenhet som ska vara nöjd. Det är nämligen bara om jag vet att han själv skulle vilja bo i rummet han målat åt mig, använda strömbrytaren som han installerat, som jag vet att det är ett bra och professionellt arbete han utfört. Tragiken i sammanhanget är att personalen i alltfler av de svenska välfärdsinstitutionerna tvingas ge en vård och hemtjänst som de aldrig skulle vilja utsättas för själva, och den utbildning lärarna tvingas ge sina elever och studenter, skulle i alla fall den professionella läraren aldrig vilja utsätta sina egna barn och tonåringar för. Själv har jag inga barn, men aldrig att jag hade skickat dem till den svenska skolan idag.

I sina bästa stunder i praktiken, och i arbetarrörelsens traditionella idé om välfärdsbygget, omvandlades den offentliga välfärden under efterkrigstiden just från gåva, fattigvård och amatörism, där var och en tar hand om sig själv, eller skänker till den som inte kan det, till ett gemensamt samhällsansvar, där vi tar hand om varandra genom att utbilda oss till profession. Men som välfärdsbyggarna, vilka för övrigt då kom från såväl arbetarörelsens egna led som den upplysta borgerlighetens, insåg kan detta bara uppnås om:

  1. Den offentliga välfärden skapas som en gemensam, konstant angelägenhet för alla medborgare. Välfärden måste konstrueras som en sfär där vi – i alla fall som politiska medborgare med bekymrat samhällsansvar – ska uppehålla oss, inte som en sfär som förnöjsamma kunder ska lämna så fort som möjligt.
  2. Välfärden politiseras som en fråga om hur vi tillsammans ska skapa och förändra ramarna och villkoren för det gemensamma – i syfte att skapa bättre ramar och till syvende och sist ett bättre samhälle. Inte som nu, i den nyliberala asociala ingenjörskonstens välfärd, där valet helt har individualiseras till ett val inom givna ramar som i sig inte kan väljas, ifrågasättas eller förändras (konkurrens).
  3. Kriteriet för ”god välfärd” kan inte reduceras till det amatörmässiga omdömet hos nöjda kunder, utan kräver det professionella omdömet hos en utbildad profession. Professionen garanteras som demokratisk genom att den grundas i en öppen utbildning och profession där vi alla, tillsammans, strävar efter att växa och vara en ”elit”, inte som nu, där kunden bestämmer, där amatörismen är lag, och föraktet mot ”eliterna” brer ut sig i all möjlig högerpopulistisk (och tyvärr ibland vänsterförflackande) inskränkt smörja.

Den upplysta välfärdsstaten som grund för en socialistisk omvandling av samhället till ”en högre civilisation”, bygger på idén att individen ska befrias från inskränkta kollektiv och sammanhang och växa ifrån dem: byn, familjen, religionen och traditionen och så vidare, för att kunna uppgå i en större gemenskap: de fria associerade individerna. Idealet, som även då var den upplysta borgerlighetens, var att individen skulle växa ifrån villfarelsen att just den jordplätt man råkade vara född på är den bästa på hela jorden. Istället skulle individen konfronteras, utmanas av det okända. Nu transporteras hela välfärden tillbaks till de inskränkta sfärernas logik igen. Som min far brukar säga: ”fasta övertygelser och grunda analyser”, är det som gäller. ”En ny åsikt? Nej, tack jag har redan en”, sammanfattar väl nyhögerns valfrihetssyn på välfärden. I Tyskland kallas det Heimat (och det vet vi vad det leder till...). I Sverige kallar vi det Sörgården eller byhåla. Vad ni kallar det i Norge vet jag inte, men ni har ett stort parti som helt bygger på denna antielitiska, högerpopulistiska grund. Och det som hände här förra sommaren är så ohyggligt att jag inte ens vill tänka på det eller nämna det. 

Om man tänker efter, är ju hela idén om att vi som människor redan är färdiga och vet bäst själva vad vi vill ha; och inte vill störas av andra i våra övertygelser och val, djupt skrämmande och antihuman. Den fråntar oss alla den mest grundläggande, mänskliga driften vi har, den att få försöka bli något lite mer än sig själv varje dag, att få vara en bättre människa i ett bättre samhälle.

”Att tro på kapitalismen är att tro på människan”, utbrast Johan Norberg i sitt försvar för den nyliberala, globala världskapitalismen för drygt tio år sedan. Men nyligen sa han också att ”till slut triumferar alltid aritmetik över önsketänkande”. Och vem vill bråka med matematikens lagar? Valet är alltid inom ramarna, det handlar aldrig om dem.

Den svenska välfärdsteoretikern på den nyliberala tankesmedjan TIMBRO, Eva Cooper, utbröt för några månader sedan i anledning av den kritik som framkommit mot de misslyckade privatiseringarna i Sverige att ”rätten att få välja bort, att rösta med fötterna är en av de viktigaste kontrollmekanismerna”.

Ja, att tro på kapitalismen är att tro på ett samhälle där vi uppfinner råttfällor, där vi inte längre ska välja varandra, utan välja bort varandra och där vi inte ska rösta med den kroppsdel där hjärnan finns.

Och det säger det mesta om vad det handlar om.

Tips andre om artikkelen

Send til flere mottakere med komma mellom adressene


RSS For velferdsstaten

Nytt notat

Kommersielle skoler i Norge

Notat 1/2014 fra For velferdsstaten

Verktøykasse mot markedsideologi

Her kan du enkelt finne et utvalg av For velferdsstatens tidligere tekster og publikasjoner.

 

Bok


Kjøp den direkte hos forfatter Asbjørn Wahl.
Nå til redusert pris! 

 

 



 

 

 

smartedit